Gunnar Nylunds kannor från Lillugnen

Jag river och sliter i Adlibris-paketet. Äntligen har jag den: Petter Eklunds bok om Gunnar Nylund. Äntligen ska jag få veta när den fantastiska två-i-ett-kannan, Askungens vagn, pumpan, tekanneikonen har sett dagens ljus, vad formgivaren tänkte, vad publiken tyckte, hur allt verkligen var, på riktigt, i verkligheten. Jag bläddrar kvickt igenom hela boken. Inte en bild, inte en rad om pumpan. Vad händer? Petter Eklund kan man ju alltid lita på, men pumpan skiter han i. Jag står utan ledtrådar. Jag får läsa hela boken tänker jag surt. Jag bryr mig inte ett skvatt om Nylunds djurfigurer eller offentliga verk. Men det kanske ändå står någon liten rad någonstans om två-i-ett-kannan.

Vad handlar det här om? Det handlar om kannan med två pipar, fyra fötter och ett lock. Ett fantasieggande stycke designhistoria, arkitektens utflykt i de organiska formernas värld: Pumpan! (Ja, den heter inte så, jag kallar den så. En tekanna måste ha ett namn.)

Två pipar betyder två rum att fylla med något, det ena med te, det andra med vatten. Man tänkte så under ett par decennier på 1900-talet i Sverige. Det var så man serverade te. Starkt te i en kanna, som späddes med vatten som fanns i den andra kannan. Eftersom jag inte vet mycket om tekultur i andra länder så vet jag inte om två-i-ett-kannor finns på andra håll, men den ryska samovaren bygger på samma princip: Man brygger ett koncentrerat te som man sen blandar med varmt vatten ur samovaren.

Alternativet till två-i-ett-kannor är dubbelkannor: En särskild kanna till te och en annan, fast designmässigt samhörig, till vatten. Tanken med dem kan ha varit densamma: starkt te som spädes med vatten. Men den kan också ha varit att man gör två bryggningar på samma teblad. Efter första serveringen häller man på varmt vatten igen på tebladen till den andra serveringen. Det är så man gör i Kina, fast vanligen med betydligt mindre tekannor, och i huvudsak med grönt te.

Bruket att sätta fram varmt vatten till te ligger egentligen före min egen tedrickningsperiod, som började 1969 när jag var sju år. Fast en gång, när jag som student var med i en Amnesty-grupp som bestod av kvinnliga studenter samt pensionerade kvinnor, så bjöd en av de äldre deltagarna på te på detta sätt. Hon hällde upp te till mig, vanligt svart, och ville sen fylla på med vatten. Jag blev helt förskräckt. Jag ville ha ordentligt te, inget blask. Jag minns inte om jag sen tyckte att teet var för starkt. Men det är uppenbart att hon lagade te enligt en annan tradition än min. Min är nämligen tesil i kannan, kontrollerad dragning i X antal minuter, sen bort med silen och teet är drickbart till sista droppen.

Nu var det inte tedrickning det skulle handla om utan om Pumpan. Kannan på bilden ovan är förbluffande nog andrasortering, den har några mistor i glasyren på locket. Men signerad är den. Signeringar är inte mitt expertområde, men jag försöker lära mig lite. Den här kannan är signerad under locket, så här:

Enligt Petter Eklunds bok (s. 195) är denna typ av signering, men namnet Nylund utskrivet, inte initialerna GN, från 1940-talet. Det stora R-et markerar att föremålet kommer från Rörstrands studioproduktion; strecket under R-et visar att det är andrasortering. Under kannan kan man mycket svagt skönja att det står (som med blyerts) 19.50. Kan det ha varit priset en gång i tiden, när kannan var ny, men andrasorterad? Kanske.

För att få veta mer börjar jag läsa Eklunds bok, som är oändligt fascinerande, om än lite dåligt korrekturläst. Det visar sig att det var Gunnar Nylund som genom sitt arbete på Rörstrand gjorde stengodset tillgängligt för en bredare allmänhet. Stengodset gick från att vara exklusivt keramikergods till att serietillverkas. Gunnar Nylund anställdes som konstnärlig ledare på Rörstrand 1931, och 1932 fick han sitt genombrott med en utställning i Stockholm där han presenterade serietillverkat funktionalistiskt stengods. Bilden i Eklunds bok (s. 46) visar rader av vaser och skålar där samma form går igen i versioner från större till mindre. Inte en tekanna så långt ögat når.

Den första tekannan dyker upp på sidan 73. Bildtexten lyder "Nylund demonstrerar sin nya dubbeltekanna för kronprins Gustaf Adolf och Fredrik Wehtje på Nationalmuseum, april 1943." Wehtje var Rörstrands direktör; kronprinsen halvgapar. Nylund håller fram sin kanna på ena handen; den andra håller han skyddande över kannan. På nästa uppslag syns kannan igen, i en annan glasyrkombination, på en bild från utställningen. Tekannan i fråga är den här, som jag har dels i en läcker kolafärgad glasyr, dels i en vit glasyr.

Den kolafärgade är köpt vid ett tillfälle; den vita vid två olika, båda på Tradera. Man kan alltså inte vara säker på att över- och underkanna har varit med vid samma bränning. Snarare kan man misstänka att de inte har tillkommit vid samma tillfälle. Båda överkannorna är märkta "Sweden" + "G.N.", vilket betyder att de är tillverkade efter 1950 då Rörstrand bytte från "Sverige" till "Sweden". Båda underkannorna är märkta med "Sverige" + "G.N.", alltså före 1950. Om det nu inte finns någon specialmärkning av just dubbelkannorna. Vad vet jag.

Dubbelkannan återkommer på flera bilder i boken. På s. 98 blir den utburen ur Lillugnen av ugnssättare Arne Ljunggren år 1951. Och i bokens kanske mest spännande avsnitt (s. 96-99) berättas det mer om Lillugnen. "Utdömd teknik skapade skönheten i Gunnar Nylunds stengods" står det, och sen berättas det om hur den gamla rundugnen bevarades och användes till just Nylunds serietillverkade stengods, när Rörstrands övriga produktion överfördes till moderna tunnelugnar där godset färdades på räls under bränningen. En man fick sitta och vakta hela bränningen i rundugnen, som under sin dramatiska fas tog 28 timmar. Det slår mig att jag har sett ugnen som beskrivs. Den är bevarad på Rörstrands museum, och jag tog några bilder av den i somras.

Lillugnens baksida, där man eldade.

Lillugnens öppning som murades igen vid varje bränning. Man ser de vita kapslarna som innehöll godset som skulle brännas.

Jag vet alltså exakt var Pumpan är tillverkad; jag har stått vid själva ugnen. Men jag vet inte exakt när. Jag läser vidare. På s. 135 dyker dubbelkannan upp igen, äntligen i lite större format, ett väldigt vackert exemplar som är kolafärgat liksom mitt, men ännu vackrare i det mönster som glasyrens olika nyanser bildar. Här sägs det att modellen heter UB, och så upprepas det att den visades första gången på Nationalmuseum 1943. Mitt under brinnande världskrig kunde man i Sverige alltså ägna sig åt konsthantverk. Glöm aldrig det privilegiet. På s. 183 dyker dubbelkannan upp en sista gång, i en teckning gjord av en elev till Nylund, till hans 50-årsdag. Och här, till sist, ser jag också bokens enda återgivning av Pumpan - i en rätt så taskig fyrkantig variant. 200 sidor om Gunnar Nylund och hans häftigaste kanna är inte ens nämnd, bara klantigt avbildad en gång.

Men dubbelkannan, UB, är förstås också häftig, även om den samtidigt är lite underlig. När tekannan står på vattenkannan bildar helheten en mycket harmonisk form, som om det vore en enda kanna. Men om man ställer de två kannorna bredvid varandra ser tekannan oproportionerligt liten, nästan fånig, ut. Hur starkt te skulle man behöva brygga för att hela baljan av vatten från underkannan skulle behövas?

Och hur är det egentligen tänkt att man ska brygga teet? Öppningen på kannan är på bredaste stället knappt 25 millimeter. Det är möjligt att det skulle gå att måtta ner en skopa te i hålet, men hur i himmelens namn skulle man få ut tebladen när teet var urdrucket? Kannan har sju ordentliga silhål (i blomform) mellan kropp och pip, så det ser ju ut som om den var tänkt att användas, men jag misstänker att få har försökt. Det här är konstföremål mer än bruksföremål.

Till samma kategori hör nog en annan av Nylunds stengodskannor från perioden. Kroppen bildar en perfekt sfär, som är försedd med fyra små fötter, placerade nästintill symmetriskt mot de två öglor som är avsedda för bambuhandtaget. Pipen är nästan samma som dubbelkannans. Kannans öppning är lite större, drygt 30 millimeter. Mitt exemplar har mörkbrun harpälsglasyr, mycket vacker. Kannan är förstasortering och märkt "Sweden", alltså efter 1950. Även den är köpt på Tradera, denna gång av en lätt originell traderare som hade pressat ner kannan i en gammal hink för duplo-klossar så att handtaget hade gått sönder. Jag hade lyckligtvis en oansenlig rörstrandskanna från 60-talets början med samma typ av handtag, så jag räddade Nylund-kannan och lät den andra gå till Erikshjälpen. Men man kan se att handtaget inte har perfekt passform.

I både dubbelkannan och sfären tycker jag att man kan se Nylunds bakgrund som arkitekt (aldrig verksam, men utbildad som) i de rena linjerna baserade på geometriska grundformer. Men Pumpan avviker från det. Den har svulstiga organiska former och ett oregelbundet format lock. I min läsning hittar jag till sist en ledtråd, i avsnittet som beskriver aktiviteterna efter den stora utställningen 1943. Jag citerar: "Modellbladen från sent 1940-tal visar full aktivitet i den nylundska formverkstaden. Under åren 1947-1950 presenterades en mängd nya modeller i olika stilar. [...] Påtaglig är förtjusningen i naturformer: blad och snäckor i olika varianter[.]". (Eklund s. 77.)

Äntligen något som passar in på den bombastiska två-i-ett-kannan. Jag drar slutsatsen att Pumpan har tillkommit under 1940-talet sista år. Det stämmer med märkningen (före 1950), det stämmer med att den inte är med på bild ifrån den stora utställningen 1943, det stämmer med ordet "naturformer". Jag har fått ett svar, om än inte exakt, och på vägen mot svaret har jag läst och lärt mig en massa. En sak jag har lärt mig är hur viktigt arbetet med glasyrerna - matta fältspatsglasyrer - var och hur viktigt det var att detta stengods brändes just i Lillugnen som kunde skapa de eftersträvade glasyreffekterna bättre än någon modern tunnelugn.

I Eklunds bok finns en glasyrlista (s. 66), men med bara namnet på glasyren och en kort beskrivning - inga bilder - är det omöjligt att begripa vilken glasyr som är vilken av dem jag har på mina kannor. En alldeles förtjusande finns dock på en turkos liten överkanna som jag inte har underkannan till.

Den allra finaste glasyren finns dock på mitt andra exemplar av Pumpan, en dovt gråblå färg som bryts av en dämpad röd på de ställen där formerna bildar linjer i godset.

Även denna kanna är märkt med "Sverige", vilket indikerar före 1950. Men här står det G.N., inte Nylund, som på den vita.

Jag kan utan vidare utnämna denna kanna till en av de vackraste i min samling. Den är perfekt, finurlig, formmässigt balanserad, fantasieggande, med fullständigt harmonisk glasyr i den faktiskt ganska svåra kombinationen blått och rött (blir lätt skrikigt, inte här). Se lite på detaljarbetet:

En makalös kanna formgiven av mannen som gjorde stengods till seriegods, vid Rörstrand under 1930-50-tal. Tekannehistoria när den är som bäst.

Källor:

Petter Eklund. 2017. Gunnar Nylund. Konstnär och industriformgivare. Lund: Historiska media. 

Wikipedia.