Svenska tekannor

Jag river och sliter i Adlibris-paketet. Äntligen har jag den: Petter Eklunds bok om Gunnar Nylund. Äntligen ska jag få veta när den fantastiska två-i-ett-kannan, Askungens vagn, pumpan, tekanneikonen har sett dagens ljus, vad formgivaren tänkte, vad publiken tyckte, hur allt verkligen var, på riktigt, i verkligheten. Jag bläddrar kvickt igenom hela boken. Inte en bild, inte en rad om pumpan. Vad händer? Petter Eklund kan man ju alltid lita på, men pumpan skiter han i. Jag står utan ledtrådar. Jag får läsa hela boken tänker jag surt. Jag bryr mig inte ett skvatt om Nylunds djurfigurer eller offentliga verk. Men det kanske ändå står någon liten rad någonstans om två-i-ett-kannan. Vad handlar det här om? Det handlar om kannan med två pipar, fyra fötter och ett lock. Ett fantasieggande stycke designhistoria, arkitektens utflykt i de organiska formernas värld: Pumpan! (Ja, den heter inte så, jag kallar den så. En tekanna måste ha ett namn.) Två pipar betyder två rum att fylla med