Tekannor på Rörstrands museum juli 2018
I somras besökte jag Rörstrands museum i Lidköping för första gången. Jag hade förväntat mig ett gigantiskt museum i gamla nedlagda industrilokaler med monter efter monter med tråkiga tallrikar från 1800-talet, täckta av damm och glömska. Så var det inte alls. Visst låg museet i gamla Rörstrandslokaler, allt annat vore underligt, men det var ett litet, modernt och mycket vackert museum med specialbyggda montrar som skulle symbolisera skärvor av vitt porslin. Det hade gärna fått vara större! Jag tittade först på hela utställningen på egen hand och var sedan med på en fin guidad visning. Specialutställningen gällde Marianne Westman som gick bort 2017, 88 år gammal. Mer om henne senare. Hon är en formgivningsgigant - också i fråga om tekannor.
På museet försökte jag suga i mig så mycket information som möjligt. Jag hade hoppats på en specialavdelning om det mytomspunna tekanneprojektet från 1986. Nog fanns det kannor från projektet, men inget samlat och inget skrivet, fast jag fick tips av en av de anställda om en bok om Gösta Grähs, som ledde projektet när det begav sig.
I det här inlägget visar jag mina tekannebilder från besöket i somras. Alla bilderna är tagna av mig, i juli 2018, och det fanns inga skyltar om fotografering förbjuden, så jag hoppas att det är ok att lägga upp. Jag kan varmt rekommendera ett besök på museet. Spana in http://rorstrand-museum.se/
Först en samling med blandat och äldre. 1800-tal, gissar jag, och både tekannor och kaffekannor.
Även om jag inte är så intresserad av äldre tekannor så vill jag gärna veta mera exakt när och hur tekannor började tillverkas i Sverige. Att vi överhuvudtaget satte igång är rätt förbluffande. Vad skulle vi med tekannor till i ett glesbefolkat nordligt land där ingen tebuske någonsin har blommat på friland och där folk ändå tyckte bättre om kaffe och brännvin? Impulser utifrån är givetvis svaret. Vi satt här uppe och frös och kände oss lite lagom oglamorösa och avsigkomna och såg hur folk ute i världen slog upp väldoftande teer ur vackra kannor och förde bildade konversationer. Vi ville också vara med. Och tack och lov för det! Vi tillverkade tekannor, men utan någon massiv folklig respons. Tedrickandet blev aldrig riktigt stort i Sverige, och därför kan man idag köpa tekannor från 1900-talets mitt som är som fabriksnya. Jag föreställer mig hur tusentals tekannor har skänkts till nygifta par som rodnat och tackat och sen gömt kannan i ett skåp till döddagar. Det har vi tekannesamlare stor glädje av idag. Jag tackar både dem som gjorde kannorna och dem som lät dem vara i fred.
Nåväl. De äldsta kannor jag hittade på museet var de här:
I den förklarande texten står det: "Tekannor i senantika former, flintgods, 1790-1810-tal." Jag tycker att de är fantastiska, och så moderna! Mycket modernare än 1800-talskannorna ovan. Den främre med sin horisontella reliefstruktur som liknar drejningsringar är jättefin, men det är ändå den bakre som fångar mitt intresse mest. En stående elliptisk cylinder med lätt reliefstruktur och med en rak och lång pip i djärv vinkel från kroppen. Den är utsökt! Dessutom slår det mig direkt hur lik den är den tekanna som är Signe Persson-Melins senaste - och kanske sista - kanna för Rörstrand. Den fanns en bit bort:
Samma kanna finns hemma hos mig, och det är den jag använder om vi är flera som dricker te. Den rymmer en och en halv liter och är mycket praktisk, självfallet droppfri och med ett lock som aldrig faller av. (Lövet i riktning mot pipen = låst; lövet i 90 grader mot pipen = öppet.) Dessutom har den en rejäl metallsil som är lätt att rengöra. En funktionell och estetisk fullträff. Det är fascinerande att tänka sig att Signe Persson-Melin har gått och tittat på en kanna från sekelskiftet 1700-1800 och sen skapat en alldeles modern men ändå klassisk kanna med tydliga SPM-signalement, t.ex. de rena geometriska formerna, det präglade lövet (på tidigare föremål av Signe Persson-Melin fanns det ofta en spätta) och gåshudsmönstret på kannans kropp.
En annan kanna av Signe Persson-Melin är den här. Den kinainspirerade dekoren är skapad av Oiva Toikka, men kannan finns med flera andra dekorer - av SPM.
När vi ändå är inne på SPM så kan vi ta de kannor som jag känner igen från Tekanneprojektet (1986). Dessvärre fanns det inte mycket information att hämta om dem, men bilderna är fina ändå. Jag är inte helt säker på namnen på kannorna, och tekanneprojektet får beskrivas ordentligt i ett senare inlägg - efter grundlig research.
En skojig detalj är att museets toalett har designats helt och hållet utifrån Rolf Sinnemarks svart-vita projektkannor. Inte så rogivande men väldigt kul!
När vi ändå är inne på den ungdomliga avdelningen smäller vi av Inger Perssons "Pop" också:
Läcker förstås, men den har aldrig varit min favorit. Kanske helt enkelt för att den brukar vara så dyr. Det är många som vill ha en Pop och priserna går ofta långt över tusenlappen, ibland över två. Jag har ett exemplar, en vit, för den färgen är den billigaste, men en Pop ska lysa och skimra, som de två på bilden.
Marianne Westman utgjorde som sagt temat för specialutställningen, men det fanns inte väldigt mycket om just hennes tekannor. Det stora genombrottet, Mon Amie från 1952, fanns förstås med. Här på en stökig, men också lite drömsk, bild där vi ser en prototyp av kannan med helt utsmetade blå blommor och en ung Marianne i bakgrunden:
Mon Amie kände jag förstås till innan jag kom till Lidköping, men nytt för mig var att den väldigt söta lilla kannan Teddy var formgiven av Westman, inte av Hertha Bengtson som det ofta brukar påstås. Bildbeviset har ni här. Om inte Rörstrands museum vet vem som har gjort kannan, så vet ingen. Själv har jag en typiskt 50-tals-ljusgul version av Teddy. Näpen är ordet.
Ja, så var svepet genom Rörstrands museum med tekanneglasögonen på genomfört. Jag vill dit igen! Och jag kommer med säkerhet att skriva mer om nästan alla kannor som har presenterats bara helt kort här.
På museet försökte jag suga i mig så mycket information som möjligt. Jag hade hoppats på en specialavdelning om det mytomspunna tekanneprojektet från 1986. Nog fanns det kannor från projektet, men inget samlat och inget skrivet, fast jag fick tips av en av de anställda om en bok om Gösta Grähs, som ledde projektet när det begav sig.
I det här inlägget visar jag mina tekannebilder från besöket i somras. Alla bilderna är tagna av mig, i juli 2018, och det fanns inga skyltar om fotografering förbjuden, så jag hoppas att det är ok att lägga upp. Jag kan varmt rekommendera ett besök på museet. Spana in http://rorstrand-museum.se/
Först en samling med blandat och äldre. 1800-tal, gissar jag, och både tekannor och kaffekannor.
 |
| Äldre tekannor från Rörstrand. |
Även om jag inte är så intresserad av äldre tekannor så vill jag gärna veta mera exakt när och hur tekannor började tillverkas i Sverige. Att vi överhuvudtaget satte igång är rätt förbluffande. Vad skulle vi med tekannor till i ett glesbefolkat nordligt land där ingen tebuske någonsin har blommat på friland och där folk ändå tyckte bättre om kaffe och brännvin? Impulser utifrån är givetvis svaret. Vi satt här uppe och frös och kände oss lite lagom oglamorösa och avsigkomna och såg hur folk ute i världen slog upp väldoftande teer ur vackra kannor och förde bildade konversationer. Vi ville också vara med. Och tack och lov för det! Vi tillverkade tekannor, men utan någon massiv folklig respons. Tedrickandet blev aldrig riktigt stort i Sverige, och därför kan man idag köpa tekannor från 1900-talets mitt som är som fabriksnya. Jag föreställer mig hur tusentals tekannor har skänkts till nygifta par som rodnat och tackat och sen gömt kannan i ett skåp till döddagar. Det har vi tekannesamlare stor glädje av idag. Jag tackar både dem som gjorde kannorna och dem som lät dem vara i fred.
Nåväl. De äldsta kannor jag hittade på museet var de här:
 |
| De äldsta tekannorna på Rörstrands museum juli 2018. |
I den förklarande texten står det: "Tekannor i senantika former, flintgods, 1790-1810-tal." Jag tycker att de är fantastiska, och så moderna! Mycket modernare än 1800-talskannorna ovan. Den främre med sin horisontella reliefstruktur som liknar drejningsringar är jättefin, men det är ändå den bakre som fångar mitt intresse mest. En stående elliptisk cylinder med lätt reliefstruktur och med en rak och lång pip i djärv vinkel från kroppen. Den är utsökt! Dessutom slår det mig direkt hur lik den är den tekanna som är Signe Persson-Melins senaste - och kanske sista - kanna för Rörstrand. Den fanns en bit bort:
 |
| Signe Persson-Melin för Rörstrand, cirka 2015. |
Samma kanna finns hemma hos mig, och det är den jag använder om vi är flera som dricker te. Den rymmer en och en halv liter och är mycket praktisk, självfallet droppfri och med ett lock som aldrig faller av. (Lövet i riktning mot pipen = låst; lövet i 90 grader mot pipen = öppet.) Dessutom har den en rejäl metallsil som är lätt att rengöra. En funktionell och estetisk fullträff. Det är fascinerande att tänka sig att Signe Persson-Melin har gått och tittat på en kanna från sekelskiftet 1700-1800 och sen skapat en alldeles modern men ändå klassisk kanna med tydliga SPM-signalement, t.ex. de rena geometriska formerna, det präglade lövet (på tidigare föremål av Signe Persson-Melin fanns det ofta en spätta) och gåshudsmönstret på kannans kropp.
En annan kanna av Signe Persson-Melin är den här. Den kinainspirerade dekoren är skapad av Oiva Toikka, men kannan finns med flera andra dekorer - av SPM.
 |
| Servis Cobolti, modell: Signe Persson-Melin; dekor: Oiva Toikka, 1989-1994. |
När vi ändå är inne på SPM så kan vi ta de kannor som jag känner igen från Tekanneprojektet (1986). Dessvärre fanns det inte mycket information att hämta om dem, men bilderna är fina ändå. Jag är inte helt säker på namnen på kannorna, och tekanneprojektet får beskrivas ordentligt i ett senare inlägg - efter grundlig research.
 |
| Signe Persson-Melin: "Hexagon", "Kinesen" + en för mig okänd. |
 |
| Gösta Grähs. |
 |
| Rolf Sinnemark: "Cube" |
 |
| Lätt psykedelisk besökartoalett på Rörstrands museum. Jag skymtar förhäxad i bakgrunden. |
När vi ändå är inne på den ungdomliga avdelningen smäller vi av Inger Perssons "Pop" också:
 |
| Inger Persson, "Pop", 1968. |
Läcker förstås, men den har aldrig varit min favorit. Kanske helt enkelt för att den brukar vara så dyr. Det är många som vill ha en Pop och priserna går ofta långt över tusenlappen, ibland över två. Jag har ett exemplar, en vit, för den färgen är den billigaste, men en Pop ska lysa och skimra, som de två på bilden.
Marianne Westman utgjorde som sagt temat för specialutställningen, men det fanns inte väldigt mycket om just hennes tekannor. Det stora genombrottet, Mon Amie från 1952, fanns förstås med. Här på en stökig, men också lite drömsk, bild där vi ser en prototyp av kannan med helt utsmetade blå blommor och en ung Marianne i bakgrunden:
Mon Amie kände jag förstås till innan jag kom till Lidköping, men nytt för mig var att den väldigt söta lilla kannan Teddy var formgiven av Westman, inte av Hertha Bengtson som det ofta brukar påstås. Bildbeviset har ni här. Om inte Rörstrands museum vet vem som har gjort kannan, så vet ingen. Själv har jag en typiskt 50-tals-ljusgul version av Teddy. Näpen är ordet.
 |
| Marianne Westman, "Teddy" 1951. |
Ja, så var svepet genom Rörstrands museum med tekanneglasögonen på genomfört. Jag vill dit igen! Och jag kommer med säkerhet att skriva mer om nästan alla kannor som har presenterats bara helt kort här.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSå imponerande med de gamla flintgodskannorna som är så stilrena! Sinnemarks svartvita tycker jag är ganska gräsliga, men så är det väl när man har varit ung på 80-talet.
SvaraRaderaJa, ja blev också imponerad av de riktigt gamla. Vilken formkänsla. Sinnemarks har jag aldrig tyckt om. Jag gillar nog inte skarpa hörn på tekannor. Men skojiga är de ju, och man måste få lov att tänja på gränserna!
Radera