Tekannedetektiven, del I

Tekannedetektiven, del I

Den svenska tekannan hade en gyllene epok under 1950-talet, och designklassikerna duggade tätt. Här kommer några exempel: Rörstrand: Hertha Bengtson: ”Blå eld” (1951), ”Ceylon” (1955), ”Koka blå” (1956), ”Rosmarin” (1957); Marianne Westman: ”Teddy” (1951), ”Mon Amie” (1952), ”Picknick” (1956); Carl-Harry Stålhane: ”Taverna” (1956). Gustavsberg: Karin Björkquist: ”Igloo” (1952), ”Vardag” (1955); Stig Lindberg: ”Terma” (1955), ”Colorado” (1955). Gefle UE: Eugen Trost: ”Zebra” (1955), ”Astra” (1957); Lillemor Mannerheim: ”Peru” (1956); Höganäs: John Andersson: ”Old Höganäs” (1955). Troligen hör Berit Ternells ”Camon” (Bo Fajans) också hit. Enligt (något osäkra) källor på nätet kom den 1957.

Alla dessa underbara tekannor kan man prata mycket om, och jag återkommer säkert till dem. Men här och nu ska det handla om en doldis från Rörstrand. Den här!!!

Tekanna från Rörstrand, 1955

Jag hade aldrig sett den här kannan förut när den plötsligt dök upp på Tradera. Must have! Den är vackert blå och formen är en tillplattad sfär, plattare än vårt jordklot, ungefär som en clementin. Den har rutigt reliefmönster som följer tekannans form så att rutorna är störst där tekannan är som fylligast – runt ekvatorn. Glasyren är mycket blank. Både reliefmönster och blankhet hör till 50-talet, men formen är inte så typisk. Många av designklassikerna nämnda ovan är ju tämligen högresta tekannor. Den här är låg och bullig, mycket vacker. Den har tyngdpunkten högt, dvs. klotet är något bredare upptill än nedtill. Stämpeln i botten är lite suddig men ändå omöjlig att tolka som något annat än 552, dvs. tillverkad 1955. Ibland är det svårt att se skillnad på 5-or och 6-or i Rörstrands stämplar, men särskilt den första siffran ser ändå rätt så säkert ut som en 5-a.

Materialet kan jag inte gissa, jag vet för lite om olika porslinsleror, men kannan är otroligt lätt. Den väger så lite så jag hade aldrig vågat använda den. Den verkar skör. Den ser också helt oanvänd ut. Inte ett spår av några tefläckar. Intressanta detaljer, bortsett från det fantastiska rutmönstret, är pipen som är ovanligt bred och försedd med en väl synlig sil. Detta har jag aldrig sett på någon annan tekanna. Normalt brukar silhålen sitta i kannans kropp, just på det ställe där pipen är infogad, men dolda, eftersom pipen brukar vara längre och smalare. En annan detalj är det något trekantiga hålet ner i kannan, under locket.

Jag tycker att kannan är en riktig skönhet, helt på nivå med formikonerna från samma årtionde. Men den är fullständigt anonym. Jag vet inte namnet, inte formgivaren, inte om den är ensam eller ingår i en teservis. Finns det tekoppar till? Mitt exemplar är inte perfekt. Det finns en tillverkningsmiss vid silhålen och även inne i kannan ser det lite slarvigt ut där hänkeln är fästad på andra sidan. Men stämplad är den, vilket väl betyder att den har betraktats som förstasortering och möjlig att sälja.

Vem kan ha ritat den blå kannan? Vem fanns på Rörstrand i Lidköping i mitten av 50-talet? Frågan borde nästan formuleras om: Vem fanns inte där av de mest kända Rörstrandsformgivarna? Hertha Bengtson var där, liksom Marianne Westman och Carl-Harry Stålhane. Gunnar Nylund var också där. Och jag tror att spåren pekar mot honom.

När man har samlat på tekannor ett tag upptäcker man att kannorna pratar med varandra och upprättar samband som inte står att läsa om i några böcker. Den där trekantiga öppningen på kannan finns också på en kanna signerad av HB, Hertha Bengtson. Den köpte jag dyrt för något år sen, tillsammans med koppar och fat och en tillbringare. Dekoren är handmålad i skiraste gulgrönt, i ett mönster som vi idag snarast skulle se som vaginor – något man kanske inte förväntade sig som dekor på 50-talet – fast vad vet jag. Formen kan också tolkas som blad.

Rörstrand, Hertha Bengtson. Det står Handmålat och HB i botten.

Eftersom kannan är signerad HB har jag gått och trott att den också var formgiven av HB. Men så dyker det flera år senare upp en annan kanna, en ljuvligt gräddfärgad sak med sober dekor av grå band och purpurfärgade linjer. Det är ”Domus” av Gunnar Nylund, från 1950. Aha. Hertha Bengtson har alltså målat dekor på en kanna som Nylund formgivit. Inget konstigt med det. Så gjorde man hela tiden på porslinsfabrikerna. Men hur hjälper det mig med den blå kannan? Den är ju visserligen ganska lik Domus i formen, men inte väldigt ändå. Den gemensamma länken är den eleganta trekantiga öppningen. Den är alltså Nylunds från början, inte Bengtsons. 1–0 till Nylund.

Rörstrand, Gunnar Nylund, "Domus", 1950.

Men den starkaste ledtråden är ändå en annan kanna, en blå stengodskanna från Rörstrands ateljé. Just min kanna saknar märkningen G.N. för Gunnar Nylund, men jag har sett en identisk kanna på Tradera, fast turkos, där signeringen fanns med. (Tekannebudgeten var redan sprängd den månaden, så den blev dessvärre inte min. Turkos är annars en färg som alltid lockar.)

Rörstrands ateljé; inte signerad, men formgiven av Gunnar Nylund.

Den blå stengodskannan och den rutiga är inte identiska i formen. Den aktuella kannan har mycket större lock och piparna har stora olikheter. Men siluetterna är nästan identiska och trots alla olikheter i material och glans och intryck, så ser man tydligt släktskapet.

Min slutsats är således: Det är sannolikt Gunnar Nylund som har ritat den rutiga skönheten – även om man brukar säga att reliefmönster är typiska för Hertha Bengtson. Liksom mina tekannor pratar med varandra i dag får man ju anta att formgivarna pratade med varandra för mer än 60 år sedan. Den anonyma kannan bär spår av både Nylund och Bengtson – två absoluta superstjärnor på tekannehimlen. Jag tror att det är Gunnar som designat den, men han snackade med Hertha när han gjorde dekoren. Kanske över en kopp te. Jag vet det inte – men jag anar det.

Bonusfakta: Den blå rutiga tekannan finns också i en röd variant som jag bara har sett en enda gång på bild på nätet.